Att bo på annan ort är inte alltid enkelt. Jag har bott långt hemifrån i många år... det borde gå att vänja sig men känslan av hemlängtan kommer och går oavsett om ett år passerat eller tio år. Det är inget jag kan styra över utan det anfaller mig som en lejon och intar hela min kropp för x antal sekunder/minuter/timmar, precis som just nu. Oftast dyker detta upp vid tillfällen då jag ska ställas inför nya utmaningar = då jag känner rädsla och otrygghet. Tryggheten för mig finns på andra orter än i Ängelholm, bland min familj och mina nära vänner. Svårast av allt att bo borta är inte att vara långt ifrån sin familj för de finns alltid för mig, våra band är säkrade för alltid. Svårast är att vara från de vänner som känner mig som mest! Än idag är mina närmsta vänner mina "gamla" vänner. De kan alla mina egenheter, min humor, förstår mitt val av att satsa på yrket, mitt stora hjärta för ALLA, min glädje och min stundtals jobbiga historik. De kan mig innan- och utantill. Jag behöver inte anstränga mig... jag kan bara vara. Men de bor inte här där jag bor och det gör mig så ont! Jag känner mig ensam och villrådig men ändå helt övertygad om att jag ska bo där jag just nu befinner mig för jag trivs ändå. Hur kan det gå ihop? Hur kan jag längta efter miljön, familj och vänner så mycket men ändå inte vilja flytta dit? Kommer jag någonsin känna mig lika trygg igen? Frågorna är många, svaren är få. Framtiden får utvisa. För tillfället längtar jag efter att dra igång (startknapp är för veklingar) skotern, gasa några ggr för att få liv i maskinen, känna lukten av avgaser, på med hjälm och handskar, slå av skorna från snö, gränsla odjuret för att sen i hög fart dra iväg över vidderna... wow vilken frihet och styrka! Det går inte att beskriva men det kittlar i hela kroppen av adrenalin. Det är mäktigt och ack inte tillgänglig så lätt längre... tårarna rullar... mina barn kommer mest troligt ägna sitt liv på Väla Köpcentrum istället för i skoterspåren. Det känns HELT fel, helt galet! Jag är här men ändå inte här... kommer jag någonsin att bara vara här förutom kroppsligt?
2 kommentarer:
Kära vännen vilken rörande text. Förstår dina dubbla känslor. Men dina barn kommer oavsett skoterspår eller köpcentrum växa upp med ditt påbrå med några procents tvåtaktsolja i blodet och en gnutta norrskenslyster i ögonen. Se till att hålla kontakt med dina hemtrakter och kom gärna på besök till oss så ska vi se till att gnugga extra mycket snö innanför jackorna på er så att den norrländska vintern blir svår att glömma ;) Stor varm kram till dig vännnen!
Jag saknar er verkligen. Jag saknar att inte kunna spontanfika, att inte kunna låna saker av varandra, att inte kunna gråt-kramas, att inte kunna överraska och uppvakta på plats... jag saknar närheten helt enkelt! Jag hoppas verkligen att mina barn inte blir helskånska citybrudar. Det är så långt ifrån mig själv att det skulle kännas mycket märkligt. Kan ni inte gnugga in lite tvåtaktsolja också tack, det är svårare att tvätta bort ;-) Vi ska bli bättre på att åka hemåt, jag lovar. Det gäller att planera tiden bara... att plötsligt komma på att jag vill hem är inte det mest ekonomiska tyvärr. Stor kram åter till dig min kära saknade vän! Tur att jag har träffat dig!
Skicka en kommentar