Familjen Rantzows Dagbok: Kompisar på språng

Jag och Ante springer för motionens skull, ingen av oss har några ambitioner nu för tiden mer än bibehållen hälsa. Jag har alltid tyckt om löpning, det är effektiv träning då den startar direkt vid dörren. Luften utomhus är gratis (exklusive miljöskatterna), det är garanterat ingen kö för att få plats och ingen hysterisk trängsel. Ingen kan bli social (eftersom jag stänger in mig med musik och keps) och jag kan själv välja tempo, längd samt tid för pass. Det är fri tillgång 24h och kan ske precis överallt i världen, det finns INGA ursäkter. Me like. Min man är periodare, jag är dock beroende av att få mina meditationspass. Jag, asfalten och musiken. Monotont härligt!

Nuförtiden finns det många olika motionslopp för både stora och små. Jag tycker det är strålande att det prånglas ut marknadsföring då det gör att barnen ser intresse av att springa oavsett nivå! Det är riktigt kul på dessa tillställningar, alla är välkomna och alla blir guldmedaljörer. Upplevelsen är inte tävlingsinriktad utan precis lagom seriös.

Förra helgen var det dags för Kalvinknatet vilket barnen absolut inte ville missa. Wilma var först ut i gruppen för små barn. Hon startade tillsammans med en av hennes närmsta vänner så lyckan var fullständig. När starten gick flög flickorna iväg som skjutna ur en kanon! Vi vuxna fick lägga benen på ryggen för att hinna ikapp dem. Wilma körde sedan 100m häck tempo över stock, sten och barn. Tjoho vad det gick undan! Hon var inte ens trött när hon väl kom i mål utan såg ganska besviken ut att det redan var över :-) Redan nu har hon bestämt sig för att delta nästa år för hon blev ju vinnare (som alla andra!). Hon kommer även att springa utan kompis, bara hon får vanna (=vinna)! Fast hon vill ju självklart ha med sina vänner så de kan busa efter målgång igen.

Två av tre från Musketörligan, Wilma och Moa.
Deras tredje medlem kunde ej delta.

Sen fick vi vänta på Ebbas start. Ebba stod oroligt och undrade om inte hon också kände någon som skulle springa... Plötsligt dök det upp flera tjejer från klassen, varav en av hennes närmsta vänner! Det är viktigt för Ebba att starta med någon, hon är extremt social och vill helst känna sig en del av en grupp. Ebba har löptränat med oss en del vilket hon verkligen gillar. Det är inte svårt att träna någon rent fysiskt utan det svåra är att träna någon mentalt! Ebba behöver träna sin envishet. Hon tappar på grund av att hjärnan säger att det är OK att släppa fokus. Det gör henne ingenting att kompisarna springer ifrån henne utan hon ser det som en möjlighet att fånga upp någon längre bak och se till att de trivs i spåret :-) Än en gång fick vi uppleva hur lika och olika våra barn är... en vinnarskalle och en kompisskalle! Ebba gjorde dock ett bra lopp, hon hade blodad tand och har nu satt ett nytt personligt mål. Jag får verkligen kämpa med att inte låta mina vinnarinstinkter gå ut över Ebba utan inse att alla är olika och att det är tur att vi är så olika! Hur skulle världen se ut annars? En värld full av vinnare blir inte kul!