Idag skulle jag och Ebba ha en mysig shoppingstund i vår lilla trygga stad. Tyvärr (eller rättare sagt turligt nog) fastnade jag mellan två affärer till Ebbas förtret vilket oftast gör att jag känner mig stressad och försöker öka tempot. Men vi släntrade vidare i lugn takt och njöt av tiden tillsammans i det ljuvliga sommarvädret. Plötsligt hör vi några skott och en motor som rusar! Jag försökte lokalisera ljudet av fler skott och ser då en moped/vespa i full fart korsa gågatan. Jag hann tänka att det var häftigt med en filminspelning men var är kameran? Jag letade den överallt samtidigt som jag noterade att ingen av folket omkring verkade rädda - alltså måste detta vara en filminspelning. MEN var är kameran??? Nu började min hjärna registrera... det fanns ingen kamera och det var på RIKTIGT! Eller? Hjärnan ville inte bestämma sig så ett vakuum uppstod. Det var tyst i folkmängden. För en stund blev det nästan stilla. Sen uppstod tumult och virrvarr vilket även påverkade mig och Ebba. Vi rörde oss framåt fast på tassande steg. Vi såg att det låg två personer på marken, uppenbarligen skottskadade. Till och med nu tänkte jag att teknikerna måste vara bra på att göra sår verkliga, detta är nog en dyr filmproduktion! Sen tvärnitade polisen framför våra fötter. Jag sökte än en gång efter kameran. Vi gick sakta förbi en av de skottskadade och han verkade faktiskt inte alls tycka att detta var särskilt kul, dvs scenen var lite väl lång... plötsligt insåg jag att detta ska nog inte Ebba se så jag drog med henne lite längre från uppståndelsen. Nu förstod jag och blev förvirrad. Vi hade alltså sett något som inte hör till vanligheterna men vad hade egentligen hänt? Efter att lyssnat på omgivningen fick jag svaret... ett rån hade skett och vi hade alltså sett flykten! OM jag inte fastnat några sekunder innan och OM jag inte hade hållit ett lugnt tempo för ovanligheternas skull så hade vi varit mitt i skottläge! De kunde ha träffat Ebba med andra ord! Eller mig men det känns som minst viktigt. Nu var vi precis i utkanten men ändå inom synfält. Så här i efterhand förstår jag hur svårt det måste vara att utgöra ett vittne. Jag minns ljudet och en viss handrörelse på den ena som skjuter samt hur de rörde sig. Men jag minns ej detaljer om färger, klädsel eller dylikt. Hur jag än försöker minnas så kan jag inte se det framför mig. Men ljudet upprepas gång på gång. Korta smällar, som knallpulver men ännu kantigare. Konstigt nog fortsatte vi vår shopping men allt kändes annorlunda. Ebba frågade mig om det var farligt att vara kvar på platsen men märkligt nog kände jag ett lugn... tjuvarna lär inte återvända till denna plats just nu, vi kunde inte vara tryggare än att stanna kvar då en jakt pågick omkring oss. Samtidigt ville jag rusa därifrån. Det kändes dock viktigt för Ebbas skull att behålla lugnet. Väl hemma igen släppte känslorna och jag började skaka i händerna. Det lugnade sig efter ca 30 minuter men ju mer tiden går blir det verkligt hur nära vi var en plats som inte rekommenderas. Vi hade änglarnas beskydd och tidens tur på vår sida... för en gångs skull känner jag mig nöjd över att alltid vara lite försenad - en svaghet hos mig i vanliga fall då jag är en tidsoptimist. Alla erfarenheter är nyttiga, en del av dem räcker dock att hantera en gång. Jag hoppas detta var den enda gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar